Lyckojazz

Mina dagar ser väldigt lika ut just nu: Jag går upp vid tio, äter morgonmål och klär mig. Slår på datorn, och lyckas ibland faktiskt skriva lite också. Lunchar med F vid ett - vi ser till att äta ihop tre-fyra gånger i veckan, vilket är bra, eftersom ingen av oss har särskilt många föreläsningar nu, så vi skulle knappt träffas annars. Anyway, efter mat och kaffe ute i solen samt ett plågsamt beslut att satsa på pluggeftermiddag istället för shoppingturen vi var sugna på pussas vi hejdå utanför mitt dormatory. Jag går upp till mig och ska byta om till "hemmakläder" igen. Får en impuls att prova festklänningen som jag ska ha på lördag: Ljuvligt femtiotals vippig med tyllfodrad kjol och djup v-ringning i ryggen. Den sitter så sött så med sidenband i midjan, och jag ska ta fram mina sandaletter ur garderoben och prova dem också... Eller så inte. För de finns inte i garderoben. Och på sexton kvadratmeter kan inte ens jag tappa bort ett par skor. Uh-Oh. Och vad gör man när saker inte finns där de borde finnas? Ringer mamma, naturligtvis... Som till sist hittar dem i garderoben hemma. Nu är det bara att lita på att posten fixar hit mina graduation-sandaler i tid, annars får jag väl dansa barfota på lördag!

Detta hade ju annars varit en perfekt ursäkt för att få köpa nya festskor, men jag har helt enkelt inte tid att springa och söka sånt nu! Plus att mina älskade examensskor är så bekväma att det inte är sant. De förtjänar att användas en kväll till. Visst vill jag shoppa, men inte skor, inte nu. Stora lösa tröjor, quirky sommarlinen och långa halsband däremot - ja tack... Plus att jag måste göra något så ovanligt som att köpa ett mörkt läppstift och posta det åt min käre bror. Inte så konstigt som det låter: Han ska spela goth i en musikal, och har inte riktigt lust att gå in i butiken och köpa smink själv... Lite sött nog. Och syrran fixar, förstås. Har dessutom lovat att jag ska komma hem nån dag före premiären och lära honom använda eyeliner...:) Men han är ju konstnär, så det borde inte vara någon stor sak. Han ska få rita en tatuering åt mig istället. Ingen riktig förstås, utan bara en vattenfast, men ändå - jag är lite snål på någon fin symbol på axeln, till exempel. Anyway, det är ändå lite kul när min tvåmeter långa musiker till brorsa ringer och säger "Jazz, har du lämnat kvar nån mascara här hemma?":D

Nu borde jag egentligen fördjupa mig i omvändelseteori, men istället sysselsätter jag med begående av dödssynder. Närmare bestämt fåfänga. Har en allvarlig modeperiod nu! Skyller på Gossip girl och Teen Vogue. Serien kan jag inte följa då jag inte har någon TV, men det jag sett av den räcker - har aldrig blivit så inspirerad av någon på TV tidigare! Serenas outfits är absolut underbara. (Och Chuck är inte dum han heller... mmm...) Och igår kunde jag inte motstå att köpa en Teen vogue. Tål inte svenska modetidningar - Glamour, Elle och Teen Vogue är det enda som duger. Hur som helst är mitt golv nu täckt av reklamfoton - dessa tidningar är ju fulla av dem,och lite nytta kan de faktiskt vara till! Jag har länge velat göra en moodboard i häftesform med olika teman, men har inte lust att klippa sönder mina tidningar - men parfymreklamsidorna saknar jag ju inte! Så ikväll blir det pysseldax, då ska jag klippa och klistra och fixa en egen inspirationskatalog åt mig...:)

Min dag var det, ja. Den kommer att sluta med att jag tar en promenad, oengagerat fixar något att äta, tar fram gitarren och sjunger en stump bara för att jag inte kan låta bli, och sedan tar mig samman och får en del skrivet innan det är dags att duscha och förhoppningsvis vara i säng före ett. Jag måste skärpa mig med min dygnsrytm, på allvar! Men nu: Religionspsykologi.

Förresten, gårdagens låt vars länk inte fungerade, var Anna Abreus Ivory tower. Idag sitter jag och skrattar åt Värsta Schlagern, och åt Hey Mickey - den engelska versionen av Lotta Engbergs låt... Så kul musik!!

Puss på er alla//Jazz

 Shalom!

Det stod mellan att ta bort hela bloggfunderingen, eller helt enkelt att börja använda den på allvar. Efter endel funderande har jag kommit till att jag ska ge det en chans till. Skriver gör jag ju konstant ändå, så varför inte, liksom?

Sist jag skrev var det höst, jag hade just påbörjat mitt sophomore year, och var på väg till Guatemala (av alla ställen...). Sedan dess har jag hunnit uppleva det härliga, varma, fattiga katolska landet, och planerar nu för fullt nästa studieresa. Den kommer att gå till Englands mytomspunna New Age-centrum Glastonbury, där vi ska uppleva Stonehenge och göra en tur i London för att titta på sikhtempel och, förhoppningsvis, också några riktiga turistattraktioner... Dessutom har jag flyttat iväg från Stora Studentghettot till ett äkta Dormatory ett stenkast från Universitetet - har nu utsikt över Ån och Domkyrkan, tio minuters promenad in till torget, och trivs som bara den. Jag vill ju ändå inte bo privat - vill förstås få vara ifred, men jag älskar att bo med andra studeranden. Även om vi inte umgås (Efter fyra månader har jag knappt lärt mig hur mina grannar ser ut!) så har man automatiskt saker gemensamt - jag behöver aldrig vara orolig för att störa någon om jag spelar musik lite högt en kväll, och när jag kommer hem klockan fem på lördagsnatten kan jag vara säker på att i trappan träffa en korridorgranne som också haft en lång, kul kväll. Sånt är trevligt.

För närvarande skriver jag hela dagarna - har bara en föreläsning i veckan, men i gengäld fyra läskurser, vilket innebär att jag ska producera ca. 60 sidor text innan Juni, om allt ifrån historiematerialism och religionssociologiska metoder, till indianernas kosmologi och Sigmund Freuds syn på religion. Tack och lov är det intressanta saker, men det tar tid!

Nu har jag dock haft en tredagars paus från allt vad studier heter - vi stack nämligen iväg till Åland med kören över helgen. Det blev sanslöst roligt! Karaoke och parfymprovning på sverigebåten, inkvartering i en vacker träkyrka, vår första alldeles egna koncert och lekar, bus och sjungande halva natten innan vi medverkade i gudstjänsten följande morgon. Eftersom alla som var med på resan var mellan 17 och 27 år gamla var det ju inte alltför seriöst alltsammans... Alltsedan mitt teaterår har jag saknat yrandet och lekandet vi höll på med då, så nu var det härligt att få falla tillbaka i gamla mönster!:) Och det gjorde förstås underverk för sammanhållningen i kören.

Jo, det här känns okej - så bloggen får stå kvar. Och jag återkommer.
Bisous!