Lyckojazz

Jag varierade min vampyrfixering med lite Gossip Girl idag, eftersom omväxling sägs förnöja. Och det förnöjde, minst sagt... "Oh Brother, where Bart thou" var det sista avsnittet före julpausen, och det var helt klart ett värdigt sista avsnitt. Särskilt gillade jag att Ed Westwick fick bevisa att han har fler än två ansiktsuttryck (ni vet, det där grymma leendet och den där tomma, sårade blicken). Och nu gjorde han det, med besked. Och det var... rörande.

Titta inte på dethär klippet om ni inte vill veta hur avsnittet slutar! Fast det avslöjar inte särskilt mycket; det är bara en väldigt, väldigt söt scen. Jag som precis undrade om vi någonsin skulle få se Chuck visa känslor... Tack för det.

I övrigt lyssnar jag på Rihanna, och spelar Umbrella och Disturbia på gitarr. Jag trodde att jag ogillade henne, men de två låtarna är geniala!

Är fullkomligt ointresserad av modetidningar och parfym för tillfället. Det brukar gå i vågor detdär, och för tillfället fokuserar jag på poesin och gitarren. Och, om jag får tjata, Angel... Underbar, underbar serie. Så dagens lista får handla om tv-serier, närmare bestämt:

Mina tv-favoriter genom tiderna:

Ally mcBeal - min första "riktiga" tv-serie-upplevelse.
Boston Public - älskade verkligen karaktärerna i denna.
Angel - inte så mycket för vampyrernas skull som för de fantastiskt välskrivna relationerna.
The O.C - tja, jag var väldigt fast när det begav sig. Känns som länge sedan nu...
House - intelligent, rolig och rörande. Den enda sjukhusserie jag står ut med.
Gossip Girl - klädinspiration och engagerande karaktärer.

Jag har älskat dem alla i någon period av mitt liv. Däremot kan jag stolt säga att jag aldrig fastnat för Sex and the city, Gilmore Girls (Hu, nej!), Grey's anatomy eller One tree hill. Och inte heller för någon annan advokat- eller sjukhusserie än Ally resp. House.

Nu borde jag återvända till analys av Edith Södergrans härliga Vierge Moderne. Googla den om det låter obekant.

xoxo//Jazz