Tomboystil och Jack White
Sitter och försöker skriva ihop en text om feministisk poesi till morgondagens litteraturvetenskap. Inte alls svårt i sig, men jag distraherar mig med allt möjligt annat trevligt. Som till exempel att youtuba intervjuer med Jack White, leta efter intressanta festivaler att gå på nästa sommar, och planera kläder till den första av årets rad av julfester... På de flesta ska jag sjunga och måste vara lite formellare, men denna första blir antagligen rätt vild och galen - ett gäng studiekompisar ska ut till en stuga mitt i ingenstans och yra bort en torsdagkväll. Jag misstänker att jag struntar i empirskärning och kilklackar och tar något mera åt jeans- och t-shirthållet.
Jag får verkligen inget skolarbete gjort dessa dagar! Ärligt talat stör det mig inte särskilt mycket - jag försöker inte särskilt mycket heller. Jag utvecklar mina sociala färdigheter istället... Det vill säga, sitter på tretimmarsluncher med studiekompisarna, följt av cafebesök och avrundat med filmkväll. Som idag. Studierna går ändå i väldigt lugn takt nu, det blir betydligt värre på våren... Desto större orsak att njuta nu!
Sen jag sist skrev har jag, precis som jag gissade, genomgått en intensiv vampyrperiod. Den tog sig uttryck i blodröda (alternativt svarta) naglar, ett par säsonger av Angel, och ett par riktigt lyckade noveller. Börjar glida ut ur den nu igen, vilket främst märks på att min klädsel på morgonen numera oftare innefattar Oxford University-hoodie än svarta snörkängor... Japp, min modemedvetenhet har tagit jullov, och jag går omkring med håret i slarvig knut, sneakers på fötterna och allmänt tomboyinspirerade utstyrslar. Det är, framför allt, bekvämt.
Jag behövde lite variation från machovampyrer också. Jag har ju tjatat om den nya Bond-låten, och den gav mig en impuls att återuppliva gamla White Stripes-minnen. Jag brukar aldrig gilla att se på inbandade live-spelningar, men det är nu en gång bara så att inget slår The White Stripes live! Så jag lyssnar på We're going to be friends, Seven nation army, Icky thump och såklart My Doorbell, och jag tittar på nervösa intervjuer med Jack White (han är SÅ obekväm med att prata framför en kamera...), och jag är nog lite förälskad. Han är väl inte snygg i vanlig mening, men visa mig en mer karismatisk musiker! I love. Han lär ju inte dyka upp på någon nordisk scen anytime soon, men man kan ju alltid drömma...
Nog med drömmande, jag har en text att skriva. Men först dagens smygreklam: Hampabaserad läppomada. Jag hittade mitt stift i en obskyr liten butik i Amsterdam, men det finns lite överallt - Bodyshop har det garanterat. Trodde inte riktigt på det först, men det slår till och med mitt älskade blå Labello: Helt fantastiskt för läpparna torra som friska, funkar fint som läppglans, och är dessutom organiskt. Once again, I love.
Dåså, poesidags. Stor kram på er alla!
//Jazz
Jag får verkligen inget skolarbete gjort dessa dagar! Ärligt talat stör det mig inte särskilt mycket - jag försöker inte särskilt mycket heller. Jag utvecklar mina sociala färdigheter istället... Det vill säga, sitter på tretimmarsluncher med studiekompisarna, följt av cafebesök och avrundat med filmkväll. Som idag. Studierna går ändå i väldigt lugn takt nu, det blir betydligt värre på våren... Desto större orsak att njuta nu!
Sen jag sist skrev har jag, precis som jag gissade, genomgått en intensiv vampyrperiod. Den tog sig uttryck i blodröda (alternativt svarta) naglar, ett par säsonger av Angel, och ett par riktigt lyckade noveller. Börjar glida ut ur den nu igen, vilket främst märks på att min klädsel på morgonen numera oftare innefattar Oxford University-hoodie än svarta snörkängor... Japp, min modemedvetenhet har tagit jullov, och jag går omkring med håret i slarvig knut, sneakers på fötterna och allmänt tomboyinspirerade utstyrslar. Det är, framför allt, bekvämt.
Jag behövde lite variation från machovampyrer också. Jag har ju tjatat om den nya Bond-låten, och den gav mig en impuls att återuppliva gamla White Stripes-minnen. Jag brukar aldrig gilla att se på inbandade live-spelningar, men det är nu en gång bara så att inget slår The White Stripes live! Så jag lyssnar på We're going to be friends, Seven nation army, Icky thump och såklart My Doorbell, och jag tittar på nervösa intervjuer med Jack White (han är SÅ obekväm med att prata framför en kamera...), och jag är nog lite förälskad. Han är väl inte snygg i vanlig mening, men visa mig en mer karismatisk musiker! I love. Han lär ju inte dyka upp på någon nordisk scen anytime soon, men man kan ju alltid drömma...
Nog med drömmande, jag har en text att skriva. Men först dagens smygreklam: Hampabaserad läppomada. Jag hittade mitt stift i en obskyr liten butik i Amsterdam, men det finns lite överallt - Bodyshop har det garanterat. Trodde inte riktigt på det först, men det slår till och med mitt älskade blå Labello: Helt fantastiskt för läpparna torra som friska, funkar fint som läppglans, och är dessutom organiskt. Once again, I love.
Dåså, poesidags. Stor kram på er alla!
//Jazz
Kommentarer
Trackback
