Guldlock goes Rödluvan
Trallala i vårsolen!
Jag har haft en härlig vecka sen sist. Stor fest i min prickiga femtiotalsklänning, yr vecka pga. valborg, besök av barndomskompis ända från Hemstan (hon reste fem timmar bara för att få träffa mig, aww...;)) och tillsist uppträdande med kören och rockkoncert. Dessutom har jag lyckats vara riktigt duktig och lämna in två historiearbeten! Stolt! Hihi...
Tja, om festen finns inte mycket att säga - traditionell finare universitetsfest, men samtidigt rätt informell för att vara en sådan. Vi är ju inte alltför många på mitt ämne, och det var rätt mycket alla-känner-alla-stämning. Sen blev det klassisk avslappnad efterfest i beckmörkt universitet (lamporna släcktes automatiskt vid ett, och ingen kunde hitta någon strömbrytare) med akustisk gitarr och "gamla" minnen. Mysigt. Vandrade hem i gryningen klockan fem genom dimmig vacker Studiestad.
Sen blev det valborg! Stooor studenthögtid... Förra året tyckte jag allt kändes överdrivet, liksom, men i år hade jag betydligt roligare. Hade delvis annat sällskap nu, vilket hjälpte. Det mesta hänger ju faktiskt inte på var man är och vad man gör, utan på vem man gör det med. Och i år valde jag uppenbarligen rätt - dagen blev full av random incidenter och möten med gamla och nya vänner, och avslutades med intima samtal och gungande i en lekpark framemot morgonnatten. Mysigt det också, och härligt flickigt och oskyldigt på något vis som kontrast till galenskaperna all annanstans i stan. I bland behöver man det också.
I helgen var det dags för sista körgrejen för våren, det gick helt okej och var framför allt roligt. Vet ni, det går inte att komma ifrån - manliga universitetsstuderanden är tröttsamt lika ibland. Då är det hemskt skönt att träffa killarna i kören, och inse att det nog finns hopp i alla fall... Det slår aldrig fel - jag har alltid sanslöst roligt med dem. Det skiljer ju något år mellan oss, men det hakar ingen upp sig på, och de är helt otroliga: Galna, flirtiga H, smarta, rara A, roliga K som är super att slänga käft med och så T, som verkligen är bäst. Uni-killar, däremot, verkar antingen vara högtravande snobbar, festande players, pluggfokuserade tråkmånsar (och det kommer från mig!!) eller, tja, upptagna. Och alltid inställda på antingen-eller-läge: Potentiell sängpartner, eller inget alls. Vänskapsstadiet tappades bort någonstans, verkar det som. Ok, det finns såklart undantag, men hittills har dom varit förvånansvärt få...
Dagens dödssynd då? Fortfarande fåfänga - Jag filosoferar över hårtoning. Har ingen lust att göra något drastiskt så länge jag är kvar i Studiestaden, men i Juni blir det nog rött. Ordentligt rött alltså, ingen av de där fula mellannyanserna som skiftar i brunt eller lila. Visst älskar jag fortfarande min naturliga hårfärg, men jag har varit blond hela livet, och har lust att ta en paus bara för att se hur omgivningen (och jag själv...) reagerar. Att kunna använda andra färger i kläder och smink lockar också lite - det går ju bara inte att använda kajal som blond och blåögd, det blir en look jag inte alls gillar... Oh well.
Lite hårrelaterade förändringar har redan skett i år: Efter ett helt liv i lugg har jag för första gången i mitt liv låtit den växa ut. Innerst inne vet jag att jag passar mycket bättre i lugg - det var närmast en upprorisk förändring för förändringens egen skull. Och, för att jag vill ha en sommar med bakåtstruket lättskött hår - lugg är ju fruktansvärt jobbigt på somrarna. Men vänta bara - i höst ska jag klippa en bred, tjock, härlig lugg igen.
Det roliga är att jag nu ser väldigt androgyn ut, eftersom mitt hår i princip kunde tillhöra en pojke: Mittbenat, ljusblont, rakt och med utväxta slarviga nivåer kring ansiktet. Osminkad ser jag väldigt mycket ut som min manliga kusin, och som min pappa när han var ung... Det är rätt häftigt, faktiskt - jag gillar det, och vill jag ha det "kvinnligare" sover jag med det i knut; På morgonen har jag världens volym och rufsiga lockar. Hur jag än har det är det lagom bohemiskt och kräver ingen styling (ve och fasa), men det vore kul att slippa blond-stämpeln för en tid... Så rött ska det bli, om några veckor.
Nu ska jag röra ihop kokosbollar och belöna min flitighet (har varit i skolan mellan tio och fyra idag, mycket ovanligt!) med att se på DVD:n med rikssvensk ungdomsnostalgi som min körkompis överraskade mig med. Lovely.
Ha det så bra allihop!
Jag har haft en härlig vecka sen sist. Stor fest i min prickiga femtiotalsklänning, yr vecka pga. valborg, besök av barndomskompis ända från Hemstan (hon reste fem timmar bara för att få träffa mig, aww...;)) och tillsist uppträdande med kören och rockkoncert. Dessutom har jag lyckats vara riktigt duktig och lämna in två historiearbeten! Stolt! Hihi...
Tja, om festen finns inte mycket att säga - traditionell finare universitetsfest, men samtidigt rätt informell för att vara en sådan. Vi är ju inte alltför många på mitt ämne, och det var rätt mycket alla-känner-alla-stämning. Sen blev det klassisk avslappnad efterfest i beckmörkt universitet (lamporna släcktes automatiskt vid ett, och ingen kunde hitta någon strömbrytare) med akustisk gitarr och "gamla" minnen. Mysigt. Vandrade hem i gryningen klockan fem genom dimmig vacker Studiestad.
Sen blev det valborg! Stooor studenthögtid... Förra året tyckte jag allt kändes överdrivet, liksom, men i år hade jag betydligt roligare. Hade delvis annat sällskap nu, vilket hjälpte. Det mesta hänger ju faktiskt inte på var man är och vad man gör, utan på vem man gör det med. Och i år valde jag uppenbarligen rätt - dagen blev full av random incidenter och möten med gamla och nya vänner, och avslutades med intima samtal och gungande i en lekpark framemot morgonnatten. Mysigt det också, och härligt flickigt och oskyldigt på något vis som kontrast till galenskaperna all annanstans i stan. I bland behöver man det också.
I helgen var det dags för sista körgrejen för våren, det gick helt okej och var framför allt roligt. Vet ni, det går inte att komma ifrån - manliga universitetsstuderanden är tröttsamt lika ibland. Då är det hemskt skönt att träffa killarna i kören, och inse att det nog finns hopp i alla fall... Det slår aldrig fel - jag har alltid sanslöst roligt med dem. Det skiljer ju något år mellan oss, men det hakar ingen upp sig på, och de är helt otroliga: Galna, flirtiga H, smarta, rara A, roliga K som är super att slänga käft med och så T, som verkligen är bäst. Uni-killar, däremot, verkar antingen vara högtravande snobbar, festande players, pluggfokuserade tråkmånsar (och det kommer från mig!!) eller, tja, upptagna. Och alltid inställda på antingen-eller-läge: Potentiell sängpartner, eller inget alls. Vänskapsstadiet tappades bort någonstans, verkar det som. Ok, det finns såklart undantag, men hittills har dom varit förvånansvärt få...
Dagens dödssynd då? Fortfarande fåfänga - Jag filosoferar över hårtoning. Har ingen lust att göra något drastiskt så länge jag är kvar i Studiestaden, men i Juni blir det nog rött. Ordentligt rött alltså, ingen av de där fula mellannyanserna som skiftar i brunt eller lila. Visst älskar jag fortfarande min naturliga hårfärg, men jag har varit blond hela livet, och har lust att ta en paus bara för att se hur omgivningen (och jag själv...) reagerar. Att kunna använda andra färger i kläder och smink lockar också lite - det går ju bara inte att använda kajal som blond och blåögd, det blir en look jag inte alls gillar... Oh well.
Lite hårrelaterade förändringar har redan skett i år: Efter ett helt liv i lugg har jag för första gången i mitt liv låtit den växa ut. Innerst inne vet jag att jag passar mycket bättre i lugg - det var närmast en upprorisk förändring för förändringens egen skull. Och, för att jag vill ha en sommar med bakåtstruket lättskött hår - lugg är ju fruktansvärt jobbigt på somrarna. Men vänta bara - i höst ska jag klippa en bred, tjock, härlig lugg igen.
Det roliga är att jag nu ser väldigt androgyn ut, eftersom mitt hår i princip kunde tillhöra en pojke: Mittbenat, ljusblont, rakt och med utväxta slarviga nivåer kring ansiktet. Osminkad ser jag väldigt mycket ut som min manliga kusin, och som min pappa när han var ung... Det är rätt häftigt, faktiskt - jag gillar det, och vill jag ha det "kvinnligare" sover jag med det i knut; På morgonen har jag världens volym och rufsiga lockar. Hur jag än har det är det lagom bohemiskt och kräver ingen styling (ve och fasa), men det vore kul att slippa blond-stämpeln för en tid... Så rött ska det bli, om några veckor.
Nu ska jag röra ihop kokosbollar och belöna min flitighet (har varit i skolan mellan tio och fyra idag, mycket ovanligt!) med att se på DVD:n med rikssvensk ungdomsnostalgi som min körkompis överraskade mig med. Lovely.
Ha det så bra allihop!
Kommentarer
Trackback
