Lyckojazz

Morning på er!

Skumt. Jag vaknade nio idag. NIO. Jag vaknar aldrig någonsin före tio utan väckarklocka! Och särskilt inte när jag går och läger mig klockan två kvällen före. Nå, idag hände det, men vad har jag för glädje av det? Såhär är det: Jag skulle kunna stiga upp klockan sex, och ändå inte få något vettigt gjort före klockan tolv på dagen. Det är så jag funkar, helt enkelt: Jag klarar av att släpa mig till föreläsningar och mekaniskt anteckna vad som sägs där, men det är allt. Min egen kreativitet vaknar först efter lunch, och därmed jämnt. (Och når sin höjdpunkt kring midnatt, därav den sena kvällen i går - man måste ju passa på!!) Nå, nu tänkte jag försöka väcka den lite tidigare än så - ska jobba med ett antropologiarbete innan jag sticker till stan. Ska shoppa lite idag, har jag tänkt: Lila beanie från HM, och mineralpuder från Lumene. Samt ska försöka hitta en ny favoritdoft för hösten! (Återkommer med ett utförligare parfyminlägg senare, eftersom det råkar vara en av mina verkliga gilty pleasures.)

Dagens modefunderingar handlar om universitetsmode. Surfade lite på en av favoritbloggarna, CollegeFashion.net, igår, och hittade ett inlägg om användningen av Sweatpants på föreläsningar. Rätt vanligt i Amerika där merparten av studerandena ju bor på campusområdet - men inte lika vanligt här. Skribenten var väldigt emot velour och sweatshirts i föreläsningssalar, men jag vet inte riktigt vad jag tycker.

På mitt universitet varierar modet mellan de olika fakulteterna så mycket att du för det mesta genast kan avläsa på studerandens klädstil om han eller hon studerar datateknik, franska, ekonomi eller etnologi. På min fakultet finns i huvudsak två moderiktningar: Bohem med stora scarves och vida linnebyxor, eller sextiotalschic med marimekkotryck, cardigans och nätta platta ankelboots. Jag trivs själv rätt bra med att balansera mellan dessa - lutar dock betydligt mer åt bohemlooken - men visst vore det skönt att vissa dagar komma i hemmaklädsel: Mjuka sammetsbyxor och stor, rutig mansskjorta.

Den enda period under vilken jag konstant burit "hemmakläder" i skolan var under slutproven i gymnasiet, dvs. studentskrivningarna. När du ska sitta i sex timmar i sträck och få ur dig allt du någonsin lärt dig om historia vill du INTE göra det i jeans. Så resonerade vi allihop. Jag körde till skolan i min älskade mörkblå sammetsmysdräkt, ni vet, dendär typiska sköna juicy-modellen, och lånade brorsans stora mjuka bruna hoodie att ha över axlarna för välbehövlig tröst och värme. Min extremt modemedvetna väninna, som redan då ansåg att högklackat var de enda acceptabla skorna, kom osminkad, i ljusgrå tights och klarröd collegetröja. Sköna kläder, helt enkelt, som låter dig krypa ihop i skräddarställning på stolen när du ska lösa en särskilt omöjlig andragradsfunktion.

Under min tid på teaterskolan var dresscoden förstås också rätt laid back - tänk Fame, men mindre extremt. Stora säckiga adidasbyxor, enkel kaxig t-skjorta och tight hoodie med dragkedja var mina standardkläder, eftersom det var det mest praktiska  - och gick fortast att klä av och på sig mellan jazzbaletten och komikerlektionerna. Efter att ha levt i det såpass länge var det rätt skönt att komma till Universitetet och få användning för cardigans, stuprörsjeans och mascara igen...

Dåså - antropologidags. 
xoxo, Jazz.