Isolering och kramandets filosofi
Hallo Alle!
September marches on. Jag börjar komma in i studierna på allvar nu, och har haft några rätt bra dagar.
Gick i kyrkan i söndags, för första gången sen jag kom tillbaka studiestaden; Extra mysigt då en bekant från Hemstan, bara några år äldre än jag, råkade vara liturg idag. Kom hem, och började läsa på lite för ett arbete till arkeologin som jag ska skriva ikväll, men så kom Ginny förbi. Det blev te, scones och planering av utlandsstudier i några timmar. Mysigt.
Så kom en ny vecka igång - föreläsningar från åtta till fem, via biblioteket efter några kilo böcker på hemvägen, och sedan isolering i lägenheten resten av kvällen. Orsak: Det har spöregnat tre dagar i streck, och jag har haft mängder att göra.
Under sådana perioder saknar jag inte alls umgänge med vänner - det räcker bra med de intensiva diskussioner som uppstår på lektionerna, och alla nya bekantskaper i form av kurskamrater. (Och dessutom: Han-Som-Dansar är på min konstvetenskapskurs... ;)) Men så idag, när jag kom ut på gatan, kommer från ett håll Leyah och från ett annat Elise och Max! Och hjälp, vad jag blev glad över att se dem! Och då är det bara tre dagar sen... Men ändå! I studiestan blir ju dina vänner din familj.
Nåja, fick en runda kramar, förstås: Franskt sval och feminin av Leyah, glad och systerlig av Elise, och en stor, hård björnkram av Max. Ni vet, den sortens kramar som man bara får av pojkar som gillar en utan att ha några som helst baktankar med det. Jag är kramig som bara den, men inget fan av lätta små kindpuss-kramar; de förekommer helt enkelt inte där jag kommer ifrån. Där kramas man bara när man verkligen menar det, och då gör man det ordentligt. Här i Studiestaden har jag har fått vänja mig vid Leiahs och andras Upper Class-kindkyssande, och visst, det går an - men jag är uppväxt med brorsans brutalt hårda lyfta-upp-mig-från-marken-kramar, och saknar att själv få kramas hårt och "på riktigt". Så jag blir förstås glad för Max björnkram. Eftersom Max är Elises pojkvän är det dessutom totalt oladdat - han är en väldigt kramig person, och vi går jättebra ihop, men han är tokig i Elise och jag skulle aldrig någonsin kunna falla för honom. Riskfritt alltså, och det är i den situationen som kramarna blir bäst!
Lyssnar på LostPoets för tillfället. Ni har väl hört Rooftops? Om inte så youtuba den; Glad och tragisk rock, liksom... Och 4am Forever är ledsam och härlig.
Nu har jag chansen att komma i säng före midnatt en gång. Tror jag ska ta den.
Chüss!
September marches on. Jag börjar komma in i studierna på allvar nu, och har haft några rätt bra dagar.
Gick i kyrkan i söndags, för första gången sen jag kom tillbaka studiestaden; Extra mysigt då en bekant från Hemstan, bara några år äldre än jag, råkade vara liturg idag. Kom hem, och började läsa på lite för ett arbete till arkeologin som jag ska skriva ikväll, men så kom Ginny förbi. Det blev te, scones och planering av utlandsstudier i några timmar. Mysigt.
Så kom en ny vecka igång - föreläsningar från åtta till fem, via biblioteket efter några kilo böcker på hemvägen, och sedan isolering i lägenheten resten av kvällen. Orsak: Det har spöregnat tre dagar i streck, och jag har haft mängder att göra.
Under sådana perioder saknar jag inte alls umgänge med vänner - det räcker bra med de intensiva diskussioner som uppstår på lektionerna, och alla nya bekantskaper i form av kurskamrater. (Och dessutom: Han-Som-Dansar är på min konstvetenskapskurs... ;)) Men så idag, när jag kom ut på gatan, kommer från ett håll Leyah och från ett annat Elise och Max! Och hjälp, vad jag blev glad över att se dem! Och då är det bara tre dagar sen... Men ändå! I studiestan blir ju dina vänner din familj.
Nåja, fick en runda kramar, förstås: Franskt sval och feminin av Leyah, glad och systerlig av Elise, och en stor, hård björnkram av Max. Ni vet, den sortens kramar som man bara får av pojkar som gillar en utan att ha några som helst baktankar med det. Jag är kramig som bara den, men inget fan av lätta små kindpuss-kramar; de förekommer helt enkelt inte där jag kommer ifrån. Där kramas man bara när man verkligen menar det, och då gör man det ordentligt. Här i Studiestaden har jag har fått vänja mig vid Leiahs och andras Upper Class-kindkyssande, och visst, det går an - men jag är uppväxt med brorsans brutalt hårda lyfta-upp-mig-från-marken-kramar, och saknar att själv få kramas hårt och "på riktigt". Så jag blir förstås glad för Max björnkram. Eftersom Max är Elises pojkvän är det dessutom totalt oladdat - han är en väldigt kramig person, och vi går jättebra ihop, men han är tokig i Elise och jag skulle aldrig någonsin kunna falla för honom. Riskfritt alltså, och det är i den situationen som kramarna blir bäst!
Lyssnar på LostPoets för tillfället. Ni har väl hört Rooftops? Om inte så youtuba den; Glad och tragisk rock, liksom... Och 4am Forever är ledsam och härlig.
Nu har jag chansen att komma i säng före midnatt en gång. Tror jag ska ta den.
Chüss!
Kommentarer
Trackback
