Chuck Bass visar känslor
Jag varierade min vampyrfixering med lite Gossip Girl idag, eftersom omväxling sägs förnöja. Och det förnöjde, minst sagt... "Oh Brother, where Bart thou" var det sista avsnittet före julpausen, och det var helt klart ett värdigt sista avsnitt. Särskilt gillade jag att Ed Westwick fick bevisa att han har fler än två ansiktsuttryck (ni vet, det där grymma leendet och den där tomma, sårade blicken). Och nu gjorde han det, med besked. Och det var... rörande.
Titta inte på dethär klippet om ni inte vill veta hur avsnittet slutar! Fast det avslöjar inte särskilt mycket; det är bara en väldigt, väldigt söt scen. Jag som precis undrade om vi någonsin skulle få se Chuck visa känslor... Tack för det.
I övrigt lyssnar jag på Rihanna, och spelar Umbrella och Disturbia på gitarr. Jag trodde att jag ogillade henne, men de två låtarna är geniala!
Är fullkomligt ointresserad av modetidningar och parfym för tillfället. Det brukar gå i vågor detdär, och för tillfället fokuserar jag på poesin och gitarren. Och, om jag får tjata, Angel... Underbar, underbar serie. Så dagens lista får handla om tv-serier, närmare bestämt:
Mina tv-favoriter genom tiderna:
Ally mcBeal - min första "riktiga" tv-serie-upplevelse.
Boston Public - älskade verkligen karaktärerna i denna.
Angel - inte så mycket för vampyrernas skull som för de fantastiskt välskrivna relationerna.
The O.C - tja, jag var väldigt fast när det begav sig. Känns som länge sedan nu...
House - intelligent, rolig och rörande. Den enda sjukhusserie jag står ut med.
Gossip Girl - klädinspiration och engagerande karaktärer.
Jag har älskat dem alla i någon period av mitt liv. Däremot kan jag stolt säga att jag aldrig fastnat för Sex and the city, Gilmore Girls (Hu, nej!), Grey's anatomy eller One tree hill. Och inte heller för någon annan advokat- eller sjukhusserie än Ally resp. House.
Nu borde jag återvända till analys av Edith Södergrans härliga Vierge Moderne. Googla den om det låter obekant.
xoxo//Jazz
Jag behöver jeans, sömn och lite ömhet
Lyckojazz är inte alltför lycklig idag.
Jag är omotiverat arg och störd på allt och inget, och tröttare än jag någonsin brukar vara på fredagar. Det beror inte på veckan i sig - den har varit sällsynt rolig. Julfesten med studiekompisarna var en höjdpunkt - vi tog tåget ut på landet, kokade risgrynsgröt på vedspis och sjöng Sweet child of mine. Lovely.
Nå, nu insåg jag att jag inte varit hemma en enda kväll sedan Hollandsresan för två veckor sen, att jag totalt ignorerat min förkylning, knappt ätit något alls, sällan kommit i säng före fyra på nätterna och knappt hållit i en penna. Släng en hög skolarbete på det, och vi har ett perfekt sätt att köra slut på sig själv på. Så jag var smart och avbokade filmkvällar mm. i helgen, trots att jag kände mig osjysst - under de två kommande dagarna ska jag stänga in mig i lägenheten och bara plugga och koppla av, tala i telefon och försöka äta vettigt.
Jazz' julklappsönskelista 2008:
En videokamera
En huvudmassage av Rex (Jag visste att massage kunde vara sensuell, men milda makter...)
Ett presentkort till Gina Tricot
Någon att sjunga duett med (Nej, det var ingen metafor - jag vill faktiskt ha just någon att sjunga duett med)
Mörkgrönt nagellack
Valfri White Stripes-CD
Biobiljetter till Bond och Twilight
Stort julpaket från Lush
Ett par perfekt sittande jeans (jag är i desperat behov av nya, men kan inte förmå mig att lägga en eftermiddag på den enda sorts shopping jag hatar)
Har sett ett Angel-avsnitt som godnattsaga (säsong 5 är fantastisk...), och ska nu krypa i säng. Puss på er alla!
//Jazz
Tomboystil och Jack White
Jag får verkligen inget skolarbete gjort dessa dagar! Ärligt talat stör det mig inte särskilt mycket - jag försöker inte särskilt mycket heller. Jag utvecklar mina sociala färdigheter istället... Det vill säga, sitter på tretimmarsluncher med studiekompisarna, följt av cafebesök och avrundat med filmkväll. Som idag. Studierna går ändå i väldigt lugn takt nu, det blir betydligt värre på våren... Desto större orsak att njuta nu!
Sen jag sist skrev har jag, precis som jag gissade, genomgått en intensiv vampyrperiod. Den tog sig uttryck i blodröda (alternativt svarta) naglar, ett par säsonger av Angel, och ett par riktigt lyckade noveller. Börjar glida ut ur den nu igen, vilket främst märks på att min klädsel på morgonen numera oftare innefattar Oxford University-hoodie än svarta snörkängor... Japp, min modemedvetenhet har tagit jullov, och jag går omkring med håret i slarvig knut, sneakers på fötterna och allmänt tomboyinspirerade utstyrslar. Det är, framför allt, bekvämt.
Jag behövde lite variation från machovampyrer också. Jag har ju tjatat om den nya Bond-låten, och den gav mig en impuls att återuppliva gamla White Stripes-minnen. Jag brukar aldrig gilla att se på inbandade live-spelningar, men det är nu en gång bara så att inget slår The White Stripes live! Så jag lyssnar på We're going to be friends, Seven nation army, Icky thump och såklart My Doorbell, och jag tittar på nervösa intervjuer med Jack White (han är SÅ obekväm med att prata framför en kamera...), och jag är nog lite förälskad. Han är väl inte snygg i vanlig mening, men visa mig en mer karismatisk musiker! I love. Han lär ju inte dyka upp på någon nordisk scen anytime soon, men man kan ju alltid drömma...
Nog med drömmande, jag har en text att skriva. Men först dagens smygreklam: Hampabaserad läppomada. Jag hittade mitt stift i en obskyr liten butik i Amsterdam, men det finns lite överallt - Bodyshop har det garanterat. Trodde inte riktigt på det först, men det slår till och med mitt älskade blå Labello: Helt fantastiskt för läpparna torra som friska, funkar fint som läppglans, och är dessutom organiskt. Once again, I love.
Dåså, poesidags. Stor kram på er alla!
//Jazz
